Veckoabsitinens

Jag har inte varit borta varit sjuk eller haft för mycket på jobbet..............för att inte hinna skriva. Det har varit en period av återhämtning, tid för reflektion i slow motion. Allt behöver inte noteras 100% hela tiden, allt behöver inte kommenteras...........samla guldkornen och njut av dem istället. Livet går i vågor och när kroppen och hjärnan signalera sakta ner, så skall man göra precis det, njuta och bara följa med strömmen....lyssna. Så samlar man omedvetet ny engergi och gör sig redo för nästa hektiskta period då "allt verkligen händer"
Daaa....är det så? Ja....om man vågar sig på att kika in i sitt inre så är det nog med all säkerhet så.
Jag fikade förra veckan med en underbart god vän, en vän som en lång period gett faan i att titta i sitt inre. Som ett brev på posten blev det en kollaps istället. Då när man är rädd för allt och självkänslan är under skorna! Då när man tittar på sig själv i spegeln och undrar vem det är som står där? Vilken "creepy" känsla. Nu har hon fått hjälp att titta in i sitt inre rum och förså att hon inte kan ignorera sig själv längre. Halellulja säger jag bara....varför kommer man ens dit? Jo för att omvärlden ställer en massa krav och man låter sig "hunsas" med utan att få minsta lilla tack. Vad hände med medkänslan hos oss?? Vi ränner runt som hamstrar i ett hjul på jakt efter alls som är bäst. Bästa vännen, bästa mannen, bästa utbildningen, bästa lönen, bästa träningen, bästa barnen, bästa..bästa....bästa!!
Det blir för mycket. Dags att reflektera, dags att se de små sakerna i livet som betyder mycket men som man tar för givet. Dags att öppna dörren till sitt rum.
Jag fick en gåva av min vän när vi fikade med orden ......tack för att du är min vän och för att du bryr dig. Jag blev jätteglad när jag öppnade paketet. Det var en liten tavla och där stod det med vacker text. Carpe Diem! Precis så lever jag..........fånga dagen! Lev så du med...du kan!